fallrisken

Fallrisken avser sannolikheten att en person ramlar. Begreppet används särskilt inom geriatrik och vid kroniska sjukdomar där ett fall kan leda till allvarliga skador. Risken påverkas av inre faktorer såsom ålder, muskelsvaghet, nedsatt balans, kognitiv svikt, synproblem och polyfarmaci, samt av yttre miljöfaktorer som dålig belysning, hala ytor, trappor, hinder och otillräcklig bostadssäkerhet.

Bedömning av fallrisk görs vanligtvis av hälso- och sjukvårdspersonal och baseras på patientens medicinska historia, aktuella läkemedel och funktionella status. Validerade verktyg används för att klassificera risknivån, bland annat Timed Up and Go (TUG), Berg Balance Scale, Morse Fall Scale och Hendrich II Fall Risk Model. Enskilda bedömningar kan också omfatta syn, balans, gång och kognitiv förmåga.

Förebyggande åtgärder är ofta multifaktoriella och riktas mot de identifierade riskfaktorerna. Vanliga insatser inkluderar hemmiljöanpassningar såsom bättre belysning, borttagning av lösa föremål, halkfria mattor och installation av räcken vid trappor; säkrare skor och användning av stöduppgifter vid behov. Träningsprogram som fokuserar på balans och muskelstyrka samt regelbunden läkemedelsöversyn för att minska polyfarmaci och biverkningar ingår också.

Effekten av förebyggande åtgärder visas i forskning: multifaktoriella insatser tenderar att minska antalet fall och skador hos äldre, särskilt i hemmet och i vård- och äldreboende. Utvärdering och uppföljning är viktig för att anpassa insatserna över tid.