Bakåtskompatibilitet

Bakåtskompatibilitet, ofta kallad bakåtkompatibilitet, avser ett systems förmåga att fungera tillsammans med äldre versioner av samma system eller med data skapade av dessa versioner. Begreppet används inom mjukvara, hårdvara, gränssnitt, filformat och kommunikationsprotokoll. Målet är att ny design inte bryter funktionalitet eller användardata från tidigare versioner.

Praktisk bakåtskompatibilitet uppnås genom konservativ design, standardisering och tydlig versionshantering. Nya funktioner introduceras utan att bryta befintliga gränssnitt eller data. Inom mjukvara kan gamla API:er kvarstå genom kompatibilitetslager eller adapters; inom hårdvara bevaras fysiska gränssnitt och protokoll så att äldre enheter fortfarande kan ansluta. Inom webbteknologier behålls ofta äldre gränssnitt samtidigt som ny funktionalitet utvecklas.

Fördelar med bakåtskompatibilitet inkluderar ökad stabilitet för användare och affärer, längre livscykel för produkter samt minskade kostnader genom att undvika onödig uppgradering. Utmaningar består i ökad komplexitet, begränsningar i hur radikala tekniska förändringar kan genomföras och potentiella fria kostnader för att bibehålla kompatibiliteten, bland annat i tester och underhåll av äldre gränssnitt.

Strategier för att bevara bakåtskompatibilitet inkluderar en tydlig deprecieringspolicy och semverbaserad versionering, dokumentation av ändringar och kommunikation om vilka funktioner som tas bort och när. Shim- eller adapterlager, feature flags och omfattande testning över flera versioner minskar risken att nya versioner bryter äldre funktioner. Exempel på bemästrad bakåtskompatibilitet finns i Python 2 till Python 3, USB/hårdvaru-standarder och webbläsarens stöd för äldre HTML/JS-API:er.