Arbetsveckan

Arbetsveckan är den tidsperioden under vilken arbetet vanligtvis pågår och som används för att beskriva hur mycket en anställd arbetar i genomsnitt per vecka. Den ligger till grund för lön, arbetstidsplanering, semester och vila. Vilka dagar som ingår i veckan samt hur många timmar som räknas som normal arbetstid regleras av lagar, kollektivavtal och arbetsplatsens avtal, och kan skilja sig mellan verksamheter och länder.

Den vanligaste normen för full arbetstid är cirka 38–40 timmar per vecka i många länder, ofta fördelade på fem arbetsdagar. Deltid innebär färre timmar per vecka. Övertid uppstår när arbetstiden överstiger den avtalade veckan och regleras normalt genom lagstiftning eller kollektivavtal med tillägg. Vissa arbetsformer använder kompakt arbetstid, till exempel fyra längre dagar i veckan.

Arbetsveckan regleras ofta av arbetsrättsliga lagar, kollektivavtal och anställningsavtal. Viktiga inslag är vila mellan arbetspass, veckovila och rätt till semester. Överenskommelser om flexibla arbetstider eller distansarbete kan göra att den faktiska veckan varierar mellan anställda eller projekt.

Internationellt varierar normen. I Europeiska unionen är cirka 40 timmar per vecka vanligt, med möjligheter till reducerad eller förlängd arbetstid beroende på avtal. ILO och olika nationella föreskrifter uppmuntrar rimliga arbetstider och goda arbetsvillkor, men verkliga timmar skiljer sig mycket mellan regioner och sektorer. Historiskt har arbetsveckan blivit minskad under 1900-talet i många länder och fortsätter att utvecklas genom arbetsmarknadens avtal och rättsliga reformer.