Arbetsdiagnoser

Arbetsdiagnoser är medicinska diagnoser där tillståndet bedöms ha ett samband med personens arbete eller arbetsmiljö. Begreppet används främst inom arbetsmedicin, arbetsskador och rehabilitering för att kartlägga hur yrkesexponeringar påverkar hälsa, arbetsförmåga och återgång till arbete.

I Sverige används ofta begreppen yrkessjukdom och arbetsrelaterad sjukdom när sambandet mellan sjukdom och arbetsmiljö bedöms som styrkt. Försäkringskassan kan efter medicinsk bedömning erkänna vissa sjukdomar som yrkessjukdomar, vilket påverkar ersättning och rehabiliteringsinsatser. Arbetsdiagnoser kan också beskriva diagnoser som bedöms vara delvis eller helt orsakade av arbete, som kräver vidare utredning, arbetsanpassning eller förebyggande åtgärder.

Vanliga arbetsrelaterade tillstånd inkluderar fysiska och muskulära besvär som karpaltunnelsyndrom och tendinopatier, arbetsrelaterad hörselnedsättning till följd av buller, kontaktallergi eller irritation av hud vid kemiska ämnen, samt luftvägs- och astmasjukdomar vid exponering för kemikalier och damm. Psykiska tillstånd som återkommande stress, arbetsrelaterad depression eller utbrändhet förekommer också som arbetsdiagnoser i vissa sammanhang.

Diagnostiken av arbetsdiagnoser bygger på noggrann anamnes om arbetsuppgifter och exponeringar, kliniska undersökningar samt bedömning av avsiktlig eller oavsiktlig arbetsrelaterad påverkan. I vissa fall används arbetsmedicinsk konsultation, arbetsplatsbesök och exponeringsdata och retesting efter åtgärder. Kausalsambandet bedöms ofta med stöd av kriterier som tidsmässig relation, dos-respons och symtomförbättring vid minskad eller upphörd exponering.

Implikationer av arbetsdiagnoser inkluderar bedömning av arbetssförmåga, rehabiliteringsplaner och beslut om sjuk- eller aktivitetsersättning. Förebyggande arbete, arbetsmiljöåtgärder och regelbunden uppföljning är centrala delar av hanteringen för att minska risken för nya arbetsrelaterade sjukdomar.