Antändningsrisk

Antändningsrisk är risken att ett brännbart ämne antänds av en energikälla i en given miljö. Begreppet används inom arbetsmiljö, process- och brandteknik och beror på sambandet mellan bränsle, oxidant och antändningskälla samt hur ämnena blandas och ventileras. Denna risk är särskilt relevant i industrier där flytande bränslen, gaser eller damm hanteras.

Brandtriangeln består av tre element: bränsle, oxidant och antändningskälla. Om alla tre finns samtidigt kan en låga eller en gnista orsaka förbränning. I praktiken innebär detta att riskbedömningar fokuserar på att eliminera eller kontrollera minst ett av dessa element. Vanliga antändningskällor är gnistor, heta ytor, elektriska fel, friktion och statisk elektricitet. Miljöns temperatur, ventilation och förekomsten av tätningar eller förvaringsutrymmen påverkar också risken.

Vätskor och damm kräver särskild uppmärksamhet. För flytande bränslen används begrepp som flash point (tändpunkt), lägsta gräns för ångor i luft (LEL) och övre gräns (UEL). Dammdelar är särskilt riskfyllda eftersom upplösta eller suspenderade dammpartiklar kan bilda explosiva atmosfärer; dammexplosioner är ett särskilt problem i bland annat livsmedel, trä- och metallindustrier.

Förebyggande åtgärder inkluderar systematiska riskbedömningar och åtgärder som minskar energinivåerna vid källan, ventilation och inerting vid behov, samt god skötsel av förvaring och hantering av bränslen. Användning av robust, explosionstestad utrustning (Ex-utrustning), jordning och effektiva immuniseringsrutiner mot statisk elektricitet är vanligt. Zonindelningar och standarder som ATEX och motsvarande internationella normer styr säkerheten, tillsammans med lokala föreskrifter och utbildning.