Absorptionbaserade

Absorptionbaserade metoder är en bred kategori av tekniker som bygger på att elektromagnetisk strålning absorberas av ett prov. När strålningen passerar genom materialet sker absorption vid specifika våglängder som är karakteristiska för kemiska grupper eller elektroniska tillstånd. Genom att mäta hur mycket av strålningen som passerar eller hur mycket som absorberas kan man dra slutsatser om provets sammansättning, koncentration eller fysiska tillstånd. Beers-Lambert-lagen beskriver sambandet mellan absorbans, koncentration och väglängden i provet, vilket möjliggör kvantitativ analys.

Absorptionbaserade metoder spänner över flera tekniker. UV-Vis-spektroskopi används för att kvantifiera ämnen baserat på absorbans i synligt och nära UV. IR-spektroskopi anger funktionella grupper genom vibrationala övergångar. Röntgenabsorptionsspektroskopi (XAS), inklusive XANES och EXAFS, används för att studera lokala strukturer och oxidationstillstånd i material. Andra exempel är färgförändrade eller optiskt känsliga sensorer där närvaro eller koncentration av analyten ändrar absorptionen.

Fördelarna med absorptionbaserade metoder inkluderar snabbhet, icke-destruktivitet och god känslighet när laboratorievillkoren är väl kontrollerade. Begränsningar består i spektral överlappning mellan ämnen, behov av kalibrering och interferens från andra absorberande komponenter. Valda metoder kräver lämplig provberedning och ofta särskild optik eller ljuskälla.

Sammanfattningsvis är absorptionsbaserade metoder centrala inom kemi, biologi, miljövetenskap och materialforskning för analys, övervakning och karakterisering där absorptionen av strålning utgör kärnan i mätningen.