Övergångsmetallerna

Övergångsmetallerna är en grupp grundämnen i det periodiska systemet som tillhör d-blocken och vanligtvis räknas till grupperna 3–12. De förekommer i flera perioder och utgör kärnan i många legeringar, katalysatorer och elektroniska material. En central egenskap är att deras atomer ofta har delvis fyllt d-skal, vilket ger olika oxidationstal och stor flexibilitet i kemiska reaktioner.

Egenskaper: Övergångsmetaller har generellt hög elektrisk och termisk ledningsförmåga, hög smältpunkt och stor hållfasthet. Många uppvisar variabla oxidationstal och bildar koordinerade komplex med ligander som kan ge färgade lösningar. De uppvisar ofta goda magnetiska egenskaper och bildar legeringar som är lätta att forma.

Föreningar och kemi: Den delvis fyllda d-subskalan möjliggör olika elektronkonfigurationer och koordinationstal, vilket ger stor kemisk mångfald. Övergångsmetaller är viktiga katalysatorer i industriella processer och används inom syntesreaktioner samt i miljöteknik och energiomvandling.

Användningar och exempel: Viktiga övergångsmetaller är järn, koppar, nickel, titanium, zink, silver, palladium, platina och guld. De används i stållegeringar och verktyg, i elektriska ledare och kontakter, i katalysatorer för avgasrening och kemisk syntes samt i färgämnen och elektroniska komponenter.

Förekomst och produktion: Dessa metaller finns i jordskorpan framför allt i mineraler som oxider och sulfider. De utvinns genom gruvdrift och metallurgisk bearbetning, ofta följt av smältning och reningssteg. Produktion och återvinning står inför ekonomiska och miljömässiga utmaningar.