stållegeringar

Stållegeringar är material där järnbasen kombineras med kol och andra legeringsämnen för att uppnå förbättrade mekaniska egenskaper och yttre motstånd. Kolhalten varierar och påverkar hårdhet och styrka, medan tillsatta ämnen som krom, nickel, molybden, vanadin, titan och niobium ger korrosionsbeständighet, seghet och värmebeständighet. Genom rätt kombination och värmebehandling kan olika egenskaper stärkas eller balanseras för specifika tillämpningar.

Legeringsämnena påverkar strukturen och därmed hur stålet svarar på bearbetning. Stålets kristallstruktur delas ofta in i ferritiska, austenitiska, martensitiska och bainitiska system. Ferritiska stål är magnetiska och ofta formbara men har begränsad hållbarhet; austenitiska stål har god duktilitet och korrosionsresistens; martensitiska stål kan uppnå mycket hög hårdhet genom snabb avkylning; bainitiska stål ligger mellan ferritiska och martensitiska i egenskaper.

Vanliga grupper inkluderar kolstål, rostfria stål, verktygsstål och höghastighetsstål. Rostfritt stål innehåller krom och ofta nickel, vilket ökar korrosionsbeständigheten. Verktygsstål och höghastighetsstål innehåller tillsatser som volfram, molybden och vanadin för ökad slitstyrka och värmebeständighet.

Användningsområden sträcker sig från bygg- och bilindustrin till verktyg, medicinsk utrustning och energisektorn. Val av stållegering beror på krav på styrka, slitstyrka, duktilitet och korrosionsmotstånd samt kostnad och bearbetningsegenskaper.

Stålens klassificering och standardisering sker ofta enligt internationella och regionala standarder, såsom ISO, EN och SAE/AISI. Begreppet stållegeringar avgränsas vanligtvis från olegerat kolstål där kolhalten dominerar och övriga legeringsämnen är små.