våglängdsintervall

Våglängdsintervall är ett begrepp inom optik och spektroskopi som avser ett omfång av elektromagnetiska våglängder mellan två gränser, λ_min och λ_max. Intervallets bredd, Δλ, definieras som λ_max − λ_min och beskriver hur brett ett spektrum, en signal eller ett bandpass som passerar genom en komponent är. Enheter som vanligt används är nanometer (nm) eller ångström (Å).

Fysiska relationer och begrepp. I vakuum relateras våglängd och frekvens f genom f = c/λ, där c är ljusets hastighet i vakuum. För små intervall är sambandet mellan Δλ och Δf ungefär Δf ≈ (c/λ^2) Δλ. I medier där ljuset färdas ändras våglängden enligt λ = λ0/n, där n är det optiska refraktiva indexet; därmed kan ett våglängdsintervall upplevas olika beroende på medium.

Användningsområden. Våglängdsintervall används för att beskriva vilka delar av spektrumet som observeras, filtreras eller överförs av instrument. Inom spektroskopi anger man ofta vilket fönster som registreras eller analyseras, och upplösningen hos ett instrument mäts vanligen som det minsta distinguera intervall Δλ vid ett givet λ. Bandpassfiltrering och optisk kommunikation definieras också genom våglängdsintervall, där bredare Δλ motsvarar större bandbredd men lägre selektivitet.

Exempel. Det synliga ljuset täcker ungefär 380–750 nm, vilket motsvarar ett våglängdsintervall på cirka 370 nm. Ett filter med bandpass Δλ ≈ 20 nm runt 550 nm skulle tillåta våglängderna cirka 540–570 nm att passera.

Se även. Bandspektrum, våglängdkalibrering, bandbredd.