vätskeobalans

Vätskeobalans är kroppens reglering av vätska som passerar in och ut ur kroppen samt fördelningen av vätska mellan kroppens olika rum. Målet är att upprätthålla normalt volym- och osmolalitet i kroppsvätskorna. Balansen påverkas av vätskeintag (dricksvatten, mat och metabolism) och vätskeutflöde (urin, avföring, hudsvett, andning och andra osynliga förluster).

Kroppens vätskefördelning består av totalt kroppsvatten. Hos vuxna är det cirka 60 procent av kroppsvikten; andelen är något högre hos män än hos kvinnor. Vätskan delas in i intracellulär vätska (cirka två tredjedelar) och extracellulär vätska (cirka en tredjedel), som i sin tur består av interstitiell vätska, intravaskulär vätska (plasma) och transcellulär vätska (till exempel cerebrospinal- och ögonvätskor).

Regleringen av vätskeobalansen styrs främst av njurarna via törst och antidiuretiskt hormon (ADH/vasopressin), renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) samt natriuretiska peptider. Osmolalitet (koncentration av lösta ämnen) och blodvolymens skick aktiverar receptorer i hjärnan och blodkärl som justerar törst, ADH-frisättning och natriumutsöndring. Dessa mekanismer samverkar för att bevara såväl volym som osmolalitet.

Vätskeobalansen klassificeras ofta som euvolem (normal blodvolym), hypovolem (förlorad blodvolym) eller hypervolem (vätskeöverskott). Hypovolemia kan uppstå vid uttorkning eller blod- och plasmaförluster; hypervolemia vid övervätskning, ofta i samband med hjärtsvikt, njursjukdom eller leversjukdom. Både volym- och elektrolytbalanser påverkar funktion av organ och kärl.

Bedömning av vätskeobalansen innefattar kontroll av vätskeintag och urinproduktion (intag- och urinflöde), daglig vikt samt kliniska tecken som munntorrhet, hudturgor, blodtryck, puls och ödem. Laboratorieprover inkluderar elektrolyter, osmolalitet och urinens osmolalitet samt njurfunktionsmått. Behandlingen riktas mot orsak och kan omfatta intravenöst isotont eller balanserat kristalloidhalt, vätske- och natriumkontroll, samt diurerabehandling vid vätskeöverskott. Särskilda tillstånd som SIADH, diabetes insipidus eller njur-/hjärtsvikt kräver riktad behandling.