tarmstopp

Tarmstopp, eller ileus, är ett tillstånd där tarmen inte längre har fri passage av innehållet. Det kan vara mekaniskt stopp, där ett fysiskt hinder sitter i vägen, eller paralytisk ileus (funktionell stopp), där tarmens rörelser är nedsatta utan ett tydligt hinder. I vissa fall uppträder en blandning av båda mekanismerna.

Orsakerna varierar beroende på typ. Mekanisk tarmstopp vanligast i västvärlden beror ofta på adhesionsvävnad efter tidigare bukoperationer, men kan även orsakas av herniering, tumörer, inflammatoriska sjukdomar (t.ex. Crohn), volvulus, invagination eller faecalier. Paralytisk ileus kan uppkomma efter bukoperation, vid allvarlig infektion eller sepsis, efter anestesi, vid användning av opioider eller vid elektrolytrubbningar som hypokalemi eller hyponatremi.

Symtomen varierar också. Vid mekanisk obstruktion uppträder ofta starka buksmärtor, bukdistension, illamående och kräkningar samt oförmåga att bajsa eller prutta. Vid paralytisk ileus är smärtan ofta mindre intens och tarmarna saknar typiskt normala tarmljud. Generella tecken kan vara dehydrering och försämrat urinproduktion.

Diagnostik innefattar noggrann anamnes och klinisk undersökning samt bilddiagnostik som bukröntgen och/eller CT för lokalisation och orsak. Laboratorieprov kan visa elektrolytrubbningar, njurfunktionsnedsättning och tecken på infektion eller peritonit.

Behandling är initialt inriktad på stabilisering: fasta, intravenös vätska och korrigering av elektrolyter; nasogastrisk sond vid måttlig till svår obstipation; smärtlindring och övervakning. I mekanisk stopp bedöms konservativ behandling endast i noga utvalda, stabila fall och ofta krävs kirurgi vid tecken på strangulation, perforation eller utebliven förbättring. Paralytisk ileus behandlas genom att åtgärda bakomliggande orsak, minska opioidbruk och förbättra mobilisering samt elektrolytbalans.

Prognos och komplikationer varierar: risk för tarmischemi, perforation, sepsis och dehydrering ökar vid fördröjd behandling. Förebyggande arbete inkluderar minskad adhesionsbildning vid kirurgi, tidig mobilisering och optimerad smärtbehandling för att minska risken för ileus.