tandplacering

Tandplacering avser hur tänderna är placerade i överkäken och underkäken i förhållande till varandra och till käkens bågar. God tandplacering innefattar rättalyserade tänder, korrekt avstånd mellan tänderna och rätt interkuspidation, vilket stödjer funktion som tuggning och tal samt påverkar estetik och oral hälsa. Dålig tandplacering kan medföra svårigheter med rengöring, ökad kariesrisk, periodontal sjukdom och påfrestning på käkled samt tuggmuskler.

Bedömning av tandplacering görs genom klinisk undersökning, avtryck eller digitala skanningar, och radiologiska bilder som panoramaröntgen eller cefalometriska bilder. Vanliga mått inkluderar graden av uttalat crowding eller spacing, avvikande tandsätt, ökade eller minskade över- och underbet, samt korsbett eller öppet bet. Planering tar hänsyn till både tanden i sig och käkarnas storleksrelationer (tandstorlek kontra käkvolym), samt andra faktorer som eruptionstakt och bettavvikelse.

Orsaker till felaktig tandplacering kan vara genetiska faktorer, skillnader mellan tandstorlek och käksstorlek, tidigare förlorade mjölktänder, rum i tandbågarna, avvänjning av vanor samt trauma. Vanliga mönster innefattar crowding, spacing, korsbett och öppet bet eller BBC-artade bettfel (överbett/underbett).

Behandling syftar till att uppnå stabil funktion och estetiskt tilltalande resultat. Åtgärder kan vara interceptiv behandling i barndom, ortodontiska apparater (fast fästen, skenor/aligners), tandreglering, extraktioner vid behov för att skapa plats, samt rumshållande åtgärder. I mer komplexa fall kan kirurgisk justering av käkarnas position behövas. Efter avslutad behandling följer ofta retentionsperiod för att behålla tandplaceringen.