strålningsförhållanden

Strålningsförhållanden avser egenskaperna hos ett strålningsfält i en given miljö och hur strålningen ger upphov till jonisering i materia. De omfattar strålningstyp (alfa, beta, gamma/röntgen, neutron), energi- och fluensfördelning, doshastighet samt hur avskärmning, avstånd och geometri modifierar exponeringen.

Faktorer som påverkar strålningsförhållanden inkluderar källstyrka, avstånd (invers kvadrat-lagen), avskärmningens material och tjocklek, exponeringens varaktighet samt om strålningen är extern eller intern (till exempel radon eller radioaktiva ämnen i kroppen). I många miljöer förekommer blandade strålningsfält med olika strålningskällor, vilket påverkar både intensitet och energisammansättning.

Mätning och enheter: Den absorberade energin per massa i vävnad betecknas i gray (Gy). Den biologiska effekten bedöms vanligtvis i sievert (Sv), där vävnads- och strålningsviktningar används för att beräkna den effektiva dosen. Omgivande strålning anges ofta som ambient dosekvivalens H*(10). För yrkesexponering används personliga dosimetrar (t.ex. TLD, OSL) för att följa intjänad dos.

Exempel och betydelse: Naturlig bakgrundsstrålning kommer från kosmisk strålning och urankällor i marken samt radon i inomhusluft. Artificiella källor inkluderar medicinska röntgen- och CT-procedurer samt industriell användning av radioaktiva ämnen. Strålningsförhållanden följs upp och regleras av säkerhetsstandarder som syftar till att minimera onödig exponering och skydda arbetstagare och allmänheten.