strålbehandlingar

Strålbehandlingar är medicinska behandlingar som använder joniserande strålning för att behandla cancer. Behandlingen ges ofta som primär terapi eller i kombination med kirurgi eller kemoterapi. De vanligaste metoderna är extern strålbehandling och brachyterapi; partikelstrålning används i vissa fall.

Hur det fungerar: Strålningen orsakar DNA-skada i celler, särskilt i snabbdelande cancerceller, vilket leder till celldöd eller hämmad tumörtillväxt. Doserna ges i fraktioner över flera dagar eller veckor så att tumören påverkas mycket medan frisk vävnad får återhämta sig. Behandlingen planeras med bildstöd som CT, MRI eller PET för att avgränsa tumören och skydda vitala organ. Patienten immobiliseras noggrant under varje behandling.

Externa strålbehandling (EBRT) används med en linjäraccelerator som riktar strålarna mot tumören. Brachyterapi placerar en radioaktiv källa nära eller inne i tumören. Stereotaktisk radioterapi (SBRT/SRS) levererar mycket exakta doser i få behandlingar. Partikelterapi, exempelvis protonterapi, används i särskilda fall för att minska stråldosen till frisk vävnad.

Indikationer: strålbehandling används vid många cancerformer för lokal kontroll, som adjuvant behandling efter kirurgi eller som palliativ vård för att lindra symtom. Den används ofta i kombination med kirurgi eller kemoterapi men kan vara ensam behandling när kirurgi inte är möjligt eller riskabelt.

Säkerhet och teknik: planering och leverans kräver avgränsning av organ i närheten för att minimera biverkningar. Modern teknik som IMRT, VMAT och IGRT ökar precisionen. Biverkningar varierar med behandlingsområde och omfattning men kan vara hudreaktioner, trötthet och lokal vävnadspåverkan.