slemhinnanödem

Slemhinnanödem är svullnad i slemhinnor där vätska samlas i det underliggande vävnadsutrymmet. Ödemet är vanligtvis ett resultat av inflammation och förstärkt kärlpermeabilitet. Slemhinnesvullnad kan drabba olika slemhinnor, framför allt i näsa och bihålor men även i munhåla, svalg, ögon och mag-tarmkanalens slemhinna.

Orsakerna varierar: allergiska reaktioner (t.ex. allergisk rinit), infektioner (virala eller bakteriella), exponering för irritanter (rök, luftföroreningar) och trauma. Systemiska tillstånd som hjärtsvikt eller njursjukdom kan ge generell slemhinnesvullnad. Vissa läkemedel kan också orsaka angioödem i slemhinnor.

Symtomen beror på lokalisation och orsak. Vanliga tecken vid nässlemhinnan är nästäppa och rinnsnuva; ömhet och svullnad kan också förekomma i ögonlock eller svalg i mer uttalade fall.

Diagnostik baseras på klinisk bedömning och historik. Vid misstanke om allergi används allergiutredning; vid långvarig eller återkommande ödem kan näs- eller bihåleundersökningar (endoskopi, CT) göras för att bedöma strukturer och näspolypbildning. I ovanliga fall tas vävnadsprov för vägledning.

Behandling är orsaksspecifik och symtomatisk. Allergiskt eller inflammatoriskt ödem behandlas med intranasala kortikosteroider, antihistaminer och saltlösningar. Identifiering och undvikande av triggers är viktigt. Vid infektioner ges riktad behandling; vid allvarligt angioödem krävs akut behandling med adrenalin och steroider. Behandling av underliggande sjukdom är också viktigt.

Prognosen är oftast god vid snabbt behandlat eller självbegränsande ödem, men kroniska eller återkommande fall kan kräva längre vård. Förebyggande fokuserar på irritantskydd, allergihantering och lindrig livsstil.