skiftkänsligheten

Skiftkänsligheten avser hur starkt en person reagerar på skiftarbete och oregelbundna arbetstider. Begreppet används inom arbetshälsa för att beskriva variationer i hur väl individer anpassar sig till nattarbete och växlande skift. Den som har hög skiftkänslighet drabbas oftare av sömnstörningar, dagtrötthet och försämrad vakenhet och arbetsförmåga under skiftarbete jämfört med de som tål skift bättre.

Orsakerna är många och samverkande. Biologiska faktorer som kronotyp och kroppens inre dygnsrytm påverkar hur snabbt man vänjer sig vid nattarbete. Ljusexponering, arbetsschema, återhämtningstider, ålder, kön, livsstil samt medicinska tillstånd och läkemedel spelar också in. Genetiska faktorer kopplas till variationer i gener som styr kroppens inre klocka.

Hälsokonsekvenserna av hög skiftkänslighet kan bli allvarliga. Långvariga sömnstörningar och dagtrötthet ökar risken för olyckor och försämrad kognition. Långvarig exponering kopplas även till metabolt syndrom, övervikt, hypertoni samt psykiska besvär som depression och ångest.

Bedömning görs oftast inom arbetsmedicin genom självskattningsinstrument som kartlägger kronotyp och skiftkänslighet. I forskningen används också biologiska mått, bland annat melatoninkurva och genetiska studier, men dessa används ännu inte rutinmässigt i klinisk praxis.

Förebyggande strategier fokuserar på skiftplanering och stöd för sömn och vakenhet. Exempel är skift som roterar framåt och med tillräcklig återhämtning, ljusstrategier för att anpassa kroppen till arbetet (ljus under natten, mörker efter arbetet), god sömnhygien och regelbundna pauser eller korta vilopauser vid behov. Vid tecken till tung tolerans bör arbetsgivare överväga schemajustering eller medicinsk uppföljning.