senantiken

Senantiken, eller Late Antiquity, är en historisk period som vanligtvis dateras till cirka tredje till åttonde århundradet e.Kr. Den utgör övergången mellan antikens värld och medeltiden och kännetecknas av betydande politiska, religiösa och kulturella omvandlingar som formar både den västerländska och den medelhavsvärldens utveckling.

I väst präglas perioden av politisk kris och förändrad maktbalans som leder till Roms västra imperiums fall och framväxten av olika germanska kungadömen. I öst fortsätter det bysantinska riket att utvecklas som en fortsättning på romerska institutioner och byråkrati. Under samma tid sker islams expansion som omdefinierar gränser och handelsvägar över Medelhavet. Den romerska rättsordningen omstruktureras och får långvarig påverkan genom Justinians lagverk, Corpus Juris Civilis. Sammanväxten av dessa processer bidrar till en västlig–österländsk kulturell uppdelning.

Religionsmässigt präglas senantiken av kristendomens institutionaliserade roll, teologiska debatter och ekumeniska koncilier. Monastiskt liv blomstrar och klosterinstitutioner fungerar som bevarare av litteratur och lärdom. Lärdomar från antiken bevaras och översätts, vilket lägger grunden för senare medeltida kultur i både Västeuropa och Bysans.

Ekonomiskt och socialt kännetecknas perioden av urbaniseringens nedgång och en ökad betydelse för jordbruket, samtidigt som handelns nätverk anpassas till nya politiska realiteter. Pestepidemierna, särskilt pesten under kejsar Justinianus på 500-talet, påverkar befolkningen och ekonomin.

Senantiken lämnar ett varaktigt arv inom rättsliga och kyrkliga institutioner samt i överföringen av klassisk kultur, vilket bidrar till formandet av medeltida samhällen i Europa och Östromerska riket.