reflektivitetsgrad

Reflektivitetsgrad är ett begrepp som beskriver i vilken utsträckning något—en forskning, en text, en diskurs eller en praktik—visar reflexivitet, det vill säga medvetenhet om egna förutsättningar, antaganden och påverkan på resultat eller tolkningar. Begreppet används särskilt inom samhällsvetenskaper, humaniora, pedagogik och lingvistik för att bedöma hur öppet och självreflekterande arbetet är.

Låg reflektivitetsgrad kännetecknas av frånvaro eller förtäckning av försiktighet, bias och kontextfaktorer, medan hög reflektivitetsgrad innebär explicit redovisning av forskarens position, metodval och hur dessa faktorer kan ha påverkat studiens resultat. Hög graden kan även innebära systematisk reflektion över hur kunskap produceras, vilka begränsningar som finns och hur tolkningar kan skilja sig beroende på perspektiv.

Vanliga sätt att diskutera reflektivitetsgrad inkluderar metodologisk reflexivitet (redovisning av forskningsprocessen, urval, intervjutekniker och forskarens roll), epistemisk reflexivitet (reflektion över kunskapens grunder och rättfärdigande) samt lingvistisk eller diskursiv reflexivitet (hur språket återspeglar självreferens, makt eller kontext). Det kan också innehålla redovisningar av triangulering, transparens i datainsamling och slutsatsdragningar.

Kritiker påpekar att begreppet kan vara flytande och kulturellt betingat, vilket gör jämförelser svåra. Trots det ses reflektivitetsgrad ofta som en indikator på forskningens trovärdighet och tyngden i analyserna. Se även reflexivitet och meta-kognition.