röntgenundersökningar

Röntgenundersökningar är medicinska avbildningsmetoder som använder joniserande strålning (röntgenstrålar) för att visualisera kroppens inre strukturer. Konventionell röntgen ger tvådimensionella bilder av skelett och mjukvävnad, medan fluoroskopi visar rörelser i realtid. Datortomografi (CT) bygger på samma strålar och skapar tvärsnitts- och tredimensionella bilder genom snabba bildtagningar.

Indikationer inkluderar misstänkta frakturer, lunginflammation, tumörer, buksmärta, tarmförhållanden och preoperativ bedömning, samt uppföljning av behandling.

Förberedelser varierar, men ofta krävs borttagning av kläder och metallföremål. Kontrastmedel kan användas för att förbättra synligheten i tarmar, blodkärl eller urinvägar; iodkontrast är vanlig. Allergier mot kontrastmedel och njurfunktion bedöms före användning. Gravida bör undvikas om inte nyttan överväger risken.

Säkerhet: stråldoserna är generellt låga men ökar vid upprepade undersökningar och vid CT. ALARA-principen tillämpas; skydd används för att begränsa strålningsfältet och skydda könsorgan och foster där det är möjligt.

Begränsningar: bilderna är normalt tvådimensionella och kan överlappa vävnader, vilket ger begränsad mjukvävnadsskildring utan kontrast eller kompletterande modaliteter. Artefakter och skuggbildning kan förekomma.

Historia: röntgenundersökningar utvecklades efter Wilhelm Conrad Röntgens upptäckt av röntgenstrålarna 1895. Upptäckten utgör grunden för modern medicinsk radiologi.