portfolioteorian

Portfolioteorin, eller portföljteori, är ett ramverk för att konstruera investeringsportföljer som balanserar förväntad avkastning mot risk. Utvecklad av Harry Markowitz i början av 1950-talet, särskilt i 1952 års arbete, och formaliserad som mean-variance-optimisering: investerare väljer tillgångsvikter för att maximera förväntad avkastning vid en given risknivå, eller minimera risk vid en given avkastning.

Nyckelbegrepp är diversifiering; genom att kombinera tillgångar med olika avkastningsmönster kan den totala portföljrisken minskas. Den effektiva fronten utgör portföljer med högsta förväntad avkastning för varje risknivå. Risk mäts vanligtvis med portföljens varians eller standardavvikelse; avkastningen med dess förväntning och kovarianserna mellan tillgångarna avgör diversifikationsfördelarna. Teorin ligger till grund för senare kapitalmarknadsteorier, inklusive CAPM.

Användning och begränsningar: portföljteorin används vid strategisk tillgångsallokering och portföljkonstruktion inom både institutionella och privata sammanhang. Begränsningar inkluderar beroende av historiska avkastningar och antagandet om normalfördelning samt känslighet för feluppskattningar i förväntad avkastning och kovarianser. Den förutsätter idealiserade marknader utan transaktionskostnader eller skatt.

Utvecklingar: vidareutvecklingar som Black-Litterman-modellen, downside-risk-mått (t.ex. Sortino), post-modern portföljteori och robust optimering adresserar vissa av begränsningarna. Kritik framför att verkliga avkastningar ofta uppvisar skevhet och långa svansar, vilket utmanar mean-variance-ramverket.

Betydelse: Portföljteori är grundläggande inom modern kapitalförvaltning och utbildning, och påverkar hur investerare bedömer risk och avkastning i beslutsfattande.