tillgångsallokering

Tillgångsallokering avser processen att planera hur sparande ska fördelas mellan olika tillgångsslag för att uppnå ett givet mål när det gäller avkastning och risk över tid. Den centrala idén är diversifiering: sprida investeringarna mellan aktier, räntor, likvida medel och alternativa investeringar för att inte vara beroende av ett enskilt tillgångsslag.

Strategisk tillgångsallokering sätter en långsiktig fördelning utifrån investerarens mål, tidsram och riskvillighet. Den är vanligtvis relativt konstant över tid och fungerar som en riskkontaktnivå som portföljen ska hålla. Taktisk tillgångsallokering innebär kortsiktiga justeringar av vikter för att försöka dra nytta av förväntade marknadsförhållanden eller prisrörelser, vilket kan öka avkastningen men också volatiliteten.

Rebalansering återställer den ursprungliga fördelningen när marknaderna rör sig och gör att risken hålls inom målintervallet. Genom regelbunden rebalansering hindras portföljen från att bli alltför dominerad av ett tillgångsslag.

Faktorer som påverkar tillgångsallokeringen inkluderar investerarens riskprofil, horisont, inkomstbehov, likviditetskrav, skattekonsekvenser och kostnader kopplade till olika tillgångsslag. Effektiv tillgångsallokering tar hänsyn till kostnader, särskilt när det gäller handel och förvaltning.

Teori och mätning används för att utvärdera valda fördelningar. Modern portföljteori betonar diversifiering och sambandet mellan tillgångar. Vanliga mått är risk (volatilitet), förväntad avkastning och Sharpe-kvot. Praktiskt används tillgångsallokering inom privatpersoners privat- och pensionstillgångar samt i företags- och fondportföljer för att uppnå jämnare avkastning över olika marknadsförhållanden. Exempelvis kan en balanserad portfölj kombinera en större andel räntor med en mindre andel aktier för att reducera risk.