plasmacellerna

Plasmacellerna är terminalt differentierade B-lymfocyter som producerar antikroppar och därigenom tillhör den humorala delen av immunförsvaret. De bildas när B-celler aktiveras av ett antigen och genomgår proliferation och vidare mognad i lymfoida vävnader, ofta i germinalcentrum. De längre livet hos plasmaceller är förknippat med långvarig antikroppsproduktion, medan många plasmablastor dör inom dagar till veckor.

Plasmaceller finns främst i benmärgen där de kan leva länge och kontinuerligt utsöndra antikroppar, men kortlivade plasmaceller och plasmablastor kan även förekomma i sekundära lymfoida organ och i blodet under ett pågående svar. Deras överlevnad styrs av cytokiner som IL-6 och IL-21 samt av signalsystem som BAFF och APRIL som mottas från stromaceller och närliggande vävnad.

Morphologi och ytfunktioner: Plasmaceller kännetecknas av ett ovalnischat, ofta mycket basofilt cytoplasma som innehåller ett stort endoplasmatiskt retikulum och mycket Golgiapparat, vilket speglar den omfattande proteintillverkningen. Nucleus är ofta eccentrisk med klockformig kromatin. Opåverkad plasmacellmarkörprofil innefattar höga nivåer av CD38 och CD138 (syndekan-1); CD19 är vanligtvis lågt eller negativt, medan CD27 kan vara positivt.

Funktion och klinisk relevans: Plasmaceller producerar specifika antikroppar mot antigener och ingår i neutralisering, opsonisering och aktivering av komplement. Förhöjda plasmacellnivåer eller klonal plasmacellproliferation förekommer i sjukdomar som multipelt myelom och plasmacytom. Onormala plasmacellreaktioner kan också bidra till autoantikroppsproduktion vid vissa autoimmuna tillstånd. Behandling fokuserar ofta på att kontrollera antikroppsproduktionen och plasmacellernas tillväxt.