myndighetsbruk

Myndighetsbruk är ett begrepp inom offentlig förvaltning som beskriver hur offentliga myndigheter använder sin befogenhet i utövningen av offentlig makt. Det omfattar beslut som påverkar individer och företag, exempelvis tillstånd, bidrag, tvångsmedel, tillsyn och serviceutövning. Centralt är hur tjänstemän och politiskt ansvariga tillämpar lagstiftning, tolkar regelverk och gör avvägningar inom givna ramar.

Det juridiska ramverket bygger på rättssäkerhet, proportionalitet, likabehandling och offentlighet. I Sverige regleras myndighetsutövning av förvaltningslagen, sekretessregler och övriga speciallagar, och den offentliga verksamheten styrs av principer som tjänstemännens objektivitet och saklighet samt möjligheter till överprövning.

Praktiken innebär att myndigheter utför beslut, kontroller och tillhandahållande av tjänster enligt riktlinjer, handläggningsrutiner och beslutsträde. Samtidigt övervakas verksamheten av domstolar, Justitieombudsmannen (JO), Riksrevisionen och ombudsmän, och medborgare har rätt att överklaga beslut.

Utmaningar inom myndighetsbruk inkluderar risker för godtycklighet, inkonsekventa beslut, bristande transparens eller diskriminering. Digitalisering och automatiserade beslut ökar effektiviteten men kräver starkt stöd i form av dokumentation, tydliga beslutskriterier och oberoende granskningar för att upprätthålla legitimitet och rättssäkerhet.

Se även myndighetsutövning, offentlig rätt och offentlig förvaltning.