legeringsmetaller

Legeringsmetaller är material som består av två eller flera grundämnen, där minst ett är metall. Genom legering förändras och förbättras egenskaperna hos basmetallen, så att styrka, hårdhet, slitstyrka, korrosionsmotstånd och viktoptimering ofta förbättras. Legeringens egenskaper styrs av sammansättning, tillverkningsteknik och bearbetningshistoria.

De viktigaste grupperna av legeringar är järn- och stållegeringar, aluminiumlegeringar, kopparlegeringar samt titan- och nickelbaserade legeringar. Järn- och stållegeringar dominerar många industrier: kolstål och legerat stål uppnås genom tillsatser som krom, nickel eller vanadin. Aluminiumlegeringar blandar aluminium med magnesium, silikon, mangan eller zink för ökad styrka vid låg vikt. Kopparlegeringar som brons (koppar och tenn) och mässing (koppar och zink) kombinerar god ledningsförmåga med förbättrat korrosionsmotstånd. Titan- och nickelbaserade legeringar används där mycket hög styrka och/eller hög temperatur krävs, exempelvis inom flyg- och energisektorn.

Tillverkningen involverar vanligtvis smältning och tillsats av legeringselement i konkreta proportioner, följt av gjutning eller annan bearbetning som smidning, extrusion och svetsning. Vissa legeringar genomgår värmebehandlingar som lösningsglödgning, åldringshärdning (precipitation hardening) eller temperering för att uppnå önskade egenskaper. Mikroskopiskt består legeringar av fasta lösningar, sekundära faser eller precipiter som påverkar styrka och hårdhet.

Användningen av legeringsmetaller sträcker sig över nästan alla sektorer: bygg, transport, energi och elektronik. Val av legering innebär avvägningar mellan kostnad, densitet, bearbetbarhet och långsiktig hållbarhet, inklusive korrosionsbeständighet i miljön. Återvinning av legeringar är vanligt och viktigt, eftersom mycket av innehållet kan återvinnas med bibehållen prestanda.