kopparlegeringar

Kopparlegeringar är metaller där koppar är huvuddelen av legeringen och andra ämnen som tinn, zink, nickel, fosfor, aluminium eller silikon tillsätts för att förbättra egenskaperna. Vanliga grupper är mässing (Cu–Zn) och brons (Cu–Sn), men det finns ett stort antal speciallegeringar för olika krav. Koppar har utmärkt ledningsförmåga och formbarhet; tillsatta ämnen ökar ofta styrka, hållbarhet och motstånd mot korrosion eller slitage.

Vanliga typer är mässing (Cu–Zn) med varierande zinkinnehåll; brons (Cu–Sn) ofta 5–20 % Sn; fosforbronser (Cu–P) som får god slitstyrka och motstånd mot frätskador; koppar-nickellegeringar som cupronickel (Cu–Ni) med hög korrosions- och erosionstålighet; aluminiumbronser (Cu–Al) för hög styrka och god marina motstånd; silikonbronser (Cu–Si) och andra speciallegeringar för olika ändamål. Många av dessa legeringar härdas genom olika värmebehandlingsprocesser för att uppnå önskad hårdhet. De är vanligtvis svetsbara och kan lödas eller brasas beroende på sammansättning.

Användning och bearbetning: Kopparlegeringar används i maskindelar, ventiler, lager, kopplingskomponenter, elektriska kontakter och ledare. Deras goda ledningsförmåga kombineras ofta med högre mekanisk styrka och god korrosionsbeständighet, särskilt i marina miljöer och där slitage är en faktor. Valet av legering beror på krav på styrka, slitage och kostnad. Beteckningar följer vanligen system där brons betecknas Cu–Sn och mässing Cu–Zn.

---