lågimpedans

Lågimpedans är inom elektronik ett begrepp som beskriver hur liten impedans en källa eller en last har vid en viss frekvens. Impedans är vanligtvis Z = R + jX, där R är resistans och X är reaktans. Magnituden |Z| anger hur mycket ström som krävs för en given spänning. En låg impedans innebär att en enhet kan leverera större ström vid en given spänning och att kablarnas spänningsfall blir mindre i praktiska anslutningar.

Impedansmatchning används för att överföra maximal effekt mellan källor och laster. Maximal effekt uppnås när källans impedans matchar lastens. I praktiken väljer man ofta lågt källimpedans för att driva lågimpedanta laster som högtalare eller hörlurar. Exempel: line-nivåingångar är vanligtvis höga impedanser, cirka 10 kΩ till flera tiotal kΩ, medan hörlursutgångar är låga impedanser, ofta några ohm upp till ett par tiotal ohm. Låg impedans ger bättre driftsäkerhet vid långa kablar och mindre känslighet för brus, men ökar strömförbrukningen och risken för överbelastning eller värme.

Impedans varierar med frekvens. För växelström är den en komplex storhet där både resistans och reaktans bidrar, och både magnitud och fasförskjutning kan ändras med frekvens. Passiva komponenter och kablar kan ha frekvensberoende förluster. Impedansvärden anges därför normalt vid en viss frekvens, till exempel 1 kHz, med hjälp av LCR-mätare eller impedansmätare. Vid systemdesign bör den totala impedansen samverka med förstärkare och kabel så att spänningsfall, brus och stabilitet hanteras på ett lämpligt sätt.