kontinuitetsprincipen

Kontinuitetsprincipen, eller kontinuitetsteorin, är ett begrepp som används inom flera discipliner för att framhäva kontinuitet i förändringar. Grundtanken är att system, processer eller resonemang inte skiftar abrupt utan utvecklas genom långsamma, sammanhängande steg och behåller väsentliga egenskaper över tiden.

Inom historiografi, samhällsvetenskap och kulturstudier används kontinuitetsprincipen för att tolka historiska förändringar som delvis byggda på tidigare mönster och institutioner. Den betonar att kontinuitet kan ligga bakom upplevda rupturer, och att forskning ofta söker kopplingar mellan äldre och nyare conditioner för att förstå hur samhällen utvecklas.

Inom filosofi och naturvetenskaplig teori används principen för att förespråka långsam, kumulativ förändring i tankesätt och teoriutveckling. Den står ofta i kontrast till tanken på plötsliga, radikala brytningar. I biologi och filosofi om vetenskapen ses kontinuitet som motsats till saltationer, där nya fenomen uppstår genom kontinuerlig övergång från tidigare tillstånd.

Inom matematik och logik används termen i en mer teknisk betydelse: en funktion sägs vara kontinuerlig om små förändringar i ingången ger små förändringar i utgången, vilket i praktiken gör att gränser och regler för limiters uppträdande bevaras. Denna form av kontinuitet är en grundläggande egenskap i analys och topologi.

Inom juridik och offentlig förvaltning används kontinuitetsprincipen ofta som en riktlinje för reformarbete: rättsstats- och myndighetskontinuitet bör bevaras genom övergångsperioder och reformer för att undvika onödig instabilitet och osäkerhet.