jordplater

Jordplattor, eller tektoniska plattor, är stora block av jordens litosfär som flyter på den mjukare asthenosfären. De består av kontinental respektive oceanisk lithosfär; den kontinenta är tjockare och lättare, den oceaniska tunnare och tätare. Plattorna bildar de översta delarna av skorpa och övre manteln och rör sig i förhållande till varandra.

Plattorna rör sig långsamt, vanligtvis några centimeter per år, drivet av konvektiva strömmar i manteln. Deras gränser uppvisar tre huvudtyper: divergenta gränser där ny skorpa bildas när plattorna glider ifrån varandra; konvergenta gränser där en platta tvingas ned i manteln (subduktion) eller där plattor kolliderar och bildar berg, vulkaner och höga kedjor; och transformgränser där plattorna glider förbi varandra.

Bevisen för jordens plattstruktur kommer från flera håll. Seismologi kartlägger plattgränser och subduktionszoner; paleomagnetism visar tidigare magnetiska riktningar i havsbotten; och modern geodesi (GPS och InSAR) mäter kontinuerliga markrörelser. Studier av havsbottenåldrar och magnetiska band stödjer modellen av ny skorpa vid spridningszoner samt kontinenternas rörelser över tid.

Historiskt utvecklades teorin om plattektonik under 1900-talet. Alfred Wegener föreslog kontinental drift, men det var först när plattektoniken etablerades på 1960-talet som förklaringen till jordens kontinenter och havsbottnar kunde kopplas ihop. Teorin förklarar geologiska processer såsom jordbävningar, vulkanism och bergskedjebildning och hur klimat och biologisk mångfald har formats över tid.

Idag erkänns att jorden består av flera stora samt många mindre plattor och mikroplattor. Forskningen fokuserar på gränsprocesser som subduktion, slab-pull, samt hur plattor interagerar med hotspots och mantelströmmar.