jordbävningar

Jordbävningar är markrörelser som uppstår när energi lagrad i jordens lithosfär plötsligt frigörs. Energin frigörs när spänningar byggs upp längs förkastningar och övervinns av friktionen, vilket gör att bergmassa vibrerar och avger seismiska vågor som orsakar markskakningar. De flesta jordbävningar sker i närheten av tektoniska plattgränser där plattor rör sig i förhållande till varandra. Mindre bidrag kan komma från vulkanisk aktivitet, stora massrörelser i berg eller människopåverkan som gruvdrift eller vattenreservoarer.

Seismologer registrerar jordbävningar med seismografer som avläser markens rörelser. Magnitud anger den totala energi som frigörs, medan intensitet beskriver skador och upplevelse nära epicentrum. Vanliga begrepp är lokal magnitud ML och momentmagnitud Mw; fokus är platsen där rörelsen börjar under jordytan och epicentrum är den ytan ovanför detta på jordytan. Jordbävningar sprider sig genom P-, S- och ytvågor, vilka når marken vid olika tider och orsakar olika skakningar.

Effekterna varierar med storlek, djup och markförhållanden. Skador beror på byggnadernas konstruktion och berörda infrastrukturer. Löst sediment kan öka skakningar och orsaka liquefaction. Efter jordbävningen följer ofta efterskalv. Vid undervattens jordbävningar kan tsunamis uppträda.

Globalt följer jordbävningar främst plattgränserna runt Ring of Fire samt aktiva zoner i Medelhavet och östra Afrika. I Sverige och övriga Norden är riskerna betydligt mindre, och kraftiga jordbävningar är ovanliga. Förebyggande åtgärder omfattar byggnormer som kräver robusta konstruktioner, planering, utbildning och beredskap samt tidiga varningssystem där sådana finns.

Exempel på historiska jordbävningar: 1960 Valdivia i Chile (Mw cirka 9,5), 2004 Sumatra–Andaman (Mw cirka 9,1–9,3), 2011 Tohoku, Japan ( Mw cirka 9,0) och 2010 Haiti (Mw cirka 7,0).

---