jordbildningen

Jordbildningen är den naturliga processen genom vilken jord bildas och förändras över långa tidsperioder. Den innefattar både nedbrytning av bergarter och organiskt material samt utvecklingen av jordlagren som påverkar näringsinnehåll, struktur och vattenhållning. Jordbildningen ligger till grund för hur mark kan användas inom jord- och skogsbruk och är central inom pedologi och agronomi.

Jordbildningen regleras av fem faktorer: klimatets temperatur och nederbörd, som styr växtlighet, biologisk aktivitet och kemisk vittring; organismer såsom växter, mikroorganismer och svampar som tillför humus; relief, alltså landets lutning och höjd som påverkar dränering; föräldermaterialet, den ursprungliga bergarten eller mineralblandningen; och tiden som processen pågått.

Huvudprocesserna inkluderar kemisk och mekanisk väderomvandling av mineraler, nedbrytning av organiskt material till humus samt flyttning av material inom jordprofilen. Det leder till utvecklingen av horisonter som O, A, E, B och C, medan R betecknar berggrund. Tiden avgör hur tydliga horisonter blir och hur djupt jordprofilen går.

Olika landskap i Norden visar hur jordbildningen påverkar landskapets bruk. Podsoler uppträder ofta under barrskog med sur jord och tydlig E- och B-horisont, medan brunjordar bildas i mer tempererade miljöer och ofta har utvecklad A-horisont. Förståelsen av jordbildningen stödjer mark- och skogsbrukens planering och bedömning av markens långsiktiga hållbarhet.