instrumentvariabilitet

Instrumentvariabilitet avser den del av variationen i mätresultat som härrör från själva mätinstrumentet snarare än från fenomenet som mäts. Denna typ av variation påverkas av instrumentets precision, drift över tid, upplösning, linjäritet och elektroniskt brus. Begreppet används inom mätteknik, laboratorieanalys och processövervakning för att bedöma hur mycket av variationen som kan tillskrivas utrustningen.

Vanliga underkategorier är intra-instrumentvariabilitet (repeatable variation när samma instrument används under kontrollerade förhållanden) och inter-instrumentvariabilitet (skillnader mellan olika instrument). Utöver detta kan man tala om kortsiktig drift och långsiktig drift (kalibreringsfel eller temperaturdrift), samt systematiska fel kontra slumpmässiga fel.

Bedömning görs ofta genom upprepade mätningar, kalibreringskontroller och kvalitetsverktyg som kontrollkartor och Gage R&R-undersökningar för att skilja instrumentets bidrag från provets egen variation. Begreppen repebarhet och reproducerbarhet används för att beskriva hur stor del av osäkerheten som är kopplad till instrumentet och dess konfiguration. I olika branscher finns standarder och riktlinjer som ISO och motsvarande nationella standarder som styr hur instrumentvariabilitet ska bedömas och rapporteras.

Åtgärder för att minska instrumentvariabilitet inkluderar regelbunden kalibrering och spårbarhet till referensstandarder, förebyggande underhåll, miljökontroller och följning av standardiserade arbets- och mätprocedurer. Genom att använda referensprov, jämförelser mellan instrument och rutiner för dataanalyser kan man minska instrumentets bidrag till den totala mätosäkerheten och därigenom säkerställa bättre jämförbarhet över tid och mellan enheter.