inflammationsbegreppet

Inflammationsbegreppet beskriver den biologiska processen som uppstår som svar på vävnadsskada eller infektion. Det är en skyddande mekanism som syftar till att eliminera skadlig stimulans, begränsa skadan och initiera läkning samt återställa vävnadens funktion.

Kärnan i inflammationen består av en kedja av processer: kärldilatation och ökad kärlpermeabilitet som gör det möjligt för immunceller att migrera till vävnaden; aktivering av celler som neutrofiler och makrofager; samt frisättning av mediatorer som histamin, prostaglandiner, leukotriener och olika cytokiner.

Förloppet delas ofta in i akut och kronisk inflammation. Akut inflammation uppträder snabbt och varar vanligtvis några dagar och kännetecknas av de klassiska tecknen rubor (rodnad), calor (värme), tumor (svullnad), dolor (smärta) och funktionsförlust. Kronisk inflammation uppstår när stimulansen kvarstår eller regleringen är abnormal och kan leda till vävnadsskada och fibros.

Orsaker inkluderar infektioner, vävnadsskada, främmande material samt allergiska eller autoimmuna reaktioner. Inflammationen är i många fall fördelaktig, eftersom den sanerar skadad vävnad och påskyndar läkning, men ett långvarigt eller oreglerat inflammatoriskt tillstånd kan bidra till sjukdomar som artrit, inflammatoriska tarmsjukdomar och ateroskleros.

Kliniskt används inflammationsbegreppet för att förstå symptom, diagnostik och behandling. Bedömningar övervakas ofta med inflammationsmarkörer som CRP, sänka (SR) och leukocytantal.