immunitetsnivåerna

Immunitetsnivåerna är mått på hur stor andel av en befolkning som har skydd mot ett visst patogen. De speglar både individers immunförsvar och befolkningens sammanlagda skydd, inklusive vaccinationer och tidigare infektioner. Höga nivåer minskar smittspridningen och ökar sannolikheten för flockimmunitet, medan låga nivåer ökar risken för utbrott. Nivåerna kan förändras över tid på grund av vaccinationstäckning, exponering och åldersstruktur.

Immunförsvaret består av medfödda och adaptiva försvar. Skydd mot infektion beror främst på det adaptiva försvaret, där antikroppar och minnesceller spelar centrala roller. Vacciner höjer immunitetsnivåerna utan att sjukdomen uppträder, genom att framkalla långvarig minnesrespons. Skyddsnivån varierar mellan sjukdomar och hur länge skyddet varar kan skilja.

Mätningar av immunitetsnivåer inkluderar seroprevalens och antikroppstitrar för att uppskatta skyddet, samt funktionella tester som bedömer neutralisering. Begreppet flockimmunitet beskriver den täckning som krävs för att minska spridningen och är ofta kopplat till smittans grundläggande reproduktionstal (R0).

Faktorer som påverkar immunitetsnivåerna inkluderar vaccinationstäckning och vaccinets effekt samt skyddets varaktighet, demografi, hälsa och tidigare infektioner. Äldre och personer med nedsatt immunförsvar kan ha lägre eller kortvarigt skydd. Politiken kring vaccination och tillgång avgör hur immunitetsnivåerna byggs upp och bibehålls.

Övervakning av immunitetsnivåerna är viktig för folkhälsan och används för att informera beslut om vaccinationstäckning, boosters och åtgärder vid utbrott. Den hjälper också att bedöma sårbarhet och planera resurser.