gränssnittsspecifikation

En gränssnittsspecifikation beskriver hur två eller flera komponenter ska samverka genom att definiera hur data överförs, vilka signaler som används, vilka format på meddelanden som förväntas, vilka protokoll och timingkrav som gäller samt vilka felhanterings- och prestandakrav som finns. Den fungerar som ett kontrakt mellan parterna och underlättar integration, testning och underhåll av systemet.

Innehållet i en gränssnittsspecifikation kan omfatta en funktionell beskrivning, data- och kommunikationsformat, sekvens av interaktioner, felhantering, prestandakrav, säkerhet, versionering och kompatibilitet, samt krav på dokumentation och testfall. Den bör också specificera toleranser, livslängd och miljökrav där tillämpligt. En tydlig uppdelning mellan funktionellt gränssnitt och tekniskt gränssnitt underlättar förståelse och implementering.

Gränssnittsspecifikationer täcker olika typer av gränssnitt, till exempel programvarugränssnitt (API:er och biblioteksgränssnitt), hårdvarugränssnitt (pin-layout och elektriska egenskaper), användargränssnitt samt systemgränssnitt mellan komponenter. Den ska vara tydlig, fullständig och ändringskontrollerad för att säkerställa återanvändbarhet och spårbarhet till överordnade krav.

Processen för att skapa en gränssnittsspecifikation innefattar kravinsamling, design, granskning, godkännande och ändringskontroll. Den bör kopplas till test- och valideringsplaner och stödja konformitetstest och integrationstest. I många industrier används dessutom standarder och dokumentmallar som stödjer interoperabilitet och kommunikation mellan aktörer. Exempel på tillämpningar inkluderar REST API-kontrakt samt elektriska och tidskritiska krav i USB, PCIe eller liknande gränssnitt.