endtoendprincipen

End-to-end-principen är en designprincip inom datanätverk och distribuerade system som säger att funktioner som är avgörande för applikationens semantik bör implementeras nära ändpunkterna i kommunikationssystemet, inte i de mellanliggande nätverksdelarna. Nätverket bör därför hållas enkelt och tillhandahålla grundläggande transporttjänster med bästa möjliga prestanda utan att försöka känna av eller återuppbygga applikationens innehåll och regler. End-to-end-principen betonar att felkorrigering, integritet och viss säkerhet ofta bäst hanteras av slutpunkterna när det krävs end-to-end-kontroll.

Historiskt infördes principen av Saltzer, Reed och Clark i deras inflytelserika artikel End-to-End Arguments in System Design, publicerad 1984. Artikeln argumenterade för att många semantiska krav hos användarapplikationer inte kan uppfyllas i nätverkslagren utan att informationen slutar upp i ändpunkterna. Denna tanke har blivit en hörnsten i utformningen av Internet och andra nätverk, där grundläggande överföring och felupptäckt ofta tillhandahålls av nätverket, medan tillämpningar själva hanterar tillförlitlighet och semantik.

Praktiska konsekvenser och exempel är bland annat användningen av end-to-end-felkontroll och end-to-end-integritet via applikationen eller slutanvändarapplikationer, även om länknivåer kan tillhandahålla grundläggande felkorrigering. End-to-end-principen används också för att motivera kryptering mellan slutpunkter snarare än i nätverkskomponenter, eftersom endast rättsliga och applikationsnivådata kan garantera konfidentialitet och integritet över flera länkar. Kritik har funnits mot att principen inte alltid är praktisk i dagens nätverk, där mellanboxar och komplexa trafikkontroller kan bryta end-to-end-semantikernas fullständighet.

Sammanfattningsvis fungerar end-to-end-principen som en vägledande regel för när kompletta applikationsfunktioner bör ligga i ändpunkterna och när nätverket bör hållas enkelt och transparent. Den är fortfarande central inom nätverksdesign, även om moderna system ofta måste balansera mellan ren end-to-end-arkitektur och nödvändiga mellanboxfunktioner.