dräneringsförmåga

Dräneringsförmåga är den kapacitet som en jordmån, markyta eller dräneringssystem har att leda bort överskott av vatten. Den betecknar hur snabbt och hur mycket vatten som kan transporteras bort från ett område, antingen genom infiltration till marken, ytavrinning eller genom artificiella dräneringar. Dräneringsförmågan är central vid jordbruk, byggnation och stadsplanering eftersom den påverkar risker för översvämning, markpåverkan och växtlighet.

Den påverkas av markens fysik och struktur: jordart (lera, silt, sand), porositet, markfuktighet och perkolationsförmåga; makro- och mikroporer; vattenpotential; grundvattennivå; lutning; vegetation och markanvändning; nederbördens intensitet och varaktighet; temperatur. Vid anläggningar påverkar även dräneringssystemets utformning, som dräneringsrör, dräneringslager och ytavrinning.

Mätningar görs ofta i marklaboratorier eller fältförhållanden. Infiltrationshastigheten mäts med tester som infiltrationstest, exempelvis dubbelringinfiltrometer. Hydraulisk ledningsförmåga Ks och jämförbara parametrar beskriver hur mycket vatten som flyter genom marken när den är mättad. I praktiken används ofta bedömningar baserade på jordart och markfuktighet, kompletterat med fältobservationer.

Varierar med marktyp; lera har generellt låg dräneringsförmåga på grund av små porer och hög kapillärkraft, medan sand och grus ofta avleder vatten snabbt. Vid byggnation krävs tillräcklig dräneringsförmåga för att minimera fuktskador och sättningar. Vid jordbruk är god dränering viktig för växttillväxt och förebyggande av syrebrist i rotsystemet.

Se också: dränering, dagvatten, geoteknik.