drivrutinslösning

Drivrutinslösning är en programvarulösning som möjliggör kommunikation mellan operativsystemet och hårdvaruenheter genom implementering av drivrutiner och tillhörande rutiner. Den fungerar som ett abstraktionslager som gör det möjligt för applikationer att använda hårdvara utan att behöva känna till dess interna detaljer.

Syftet med en drivrutinslösning är att tillhandahålla stabila, säkra och effektiva gränssnitt mot olika enheter. Den organiseras ofta i en eller flera drivrutiner som körs i kärnan eller i användarutrymmet, tillsammans med kommunikationsgränssnitt och hjälpfunktioner som gör det möjligt att hantera enheter, konfigurationer och fel.

En typisk drivrutinslösning innehåller rutiner för initiering, öppning och stängning av enheten, läs och skriv-operationer, samt kontrollkommandon (IOCTL eller motsvarande). Den inkluderar också avbrottshantering, direkta minnesåtkomstmekanismer som DMA där det är relevant, samt energihantering och felhantering. Komponenterna måste ofta stödja uppgraderingar, rollback och versionering för att behålla kompatibilitet över tid.

Utveckling och distribution skiljer sig mellan operativsystem. Exempelvis används kernelmoduler eller inbyggda drivrutiner i Linux, medan Windows och macOS har särskilda krav på signering och verifiering. Säkerhet, stabilitet och prestanda är centrala överväganden, liksom testning genom enhetstester, hårdvarustyren eller simulering samt dåligisering av risker.

Användningsområden omfattar anslutning av externa enheter som USB-enheter och nätverkskort, inbyggda system i embedded-projekt samt specialhårdvara i industriell miljö.

Se även: drivrutin, kernelmodul, hårdvaruabstraktionslager, enhetshantering.