direktströmsstimulering

Direktströmsstimulering (DSS), ofta kallad transkraniell direktströmsstimulering (tDCS), är en icke-invasiv neuromodulerande teknik som levererar en konstant, lågintensiv elektrisk ström genom elektroder placerade på skalpen. Strömmen riktas mot ett specifikt område i hjärnan för att modulera neuronal aktivitet och påverka funktioner kopplade till området.

Den fysiologiska mekanismen innebär att vilomembranpotentialen hos målneuroner ändras något. Anodisk stimulering ökar ofta neuronal excitabilitet och synaptisk plasticitet i området som stimulansens placeras över, medan katod stimulering oftast minskar excitabiliteten. Effekterna beror på placering, intensitet och varaktighet samt kan ligga bakom kortvariga eller längre förändringar i plasticitet via mekanismer som NMDA-receptormedierad plasticitet.

Användningen av DSS är främst forskningsbaserad och förekommer i kliniska protokoll för vissa tillstånd. Bevisen för effekt varierar mellan sjukdomar och studier. Inom stroke-rehabilitering har DSS visat viss potential att förbättra motorisk återhämtning, medan resultat vid depression, smärta och kognitiva funktioner är blandade. DSS används också i experimentella studier av beteende och kognition.

Tekniken utförs vanligtvis med 1–2 mA i 10–30 minuter per session, över flera dagar eller veckor. Elektroder placeras över målområden, exempelvis frontala cortex vid depression eller motoriska områden vid rehabilitering. Elektroderna är vanligtvis stora för att sprida strömmen jämnt och används med saltlösande kontaktmaterial för hudsäkerhet. Behandling ska utföras under medicinsk uppsikt eller enligt forskningsprotokoll.

Säkerhet och regler: DSS anses i stort vara säkert när det används korrekt. Vanliga kortvariga biverkningar är stickningar, klåda, domningar i hårbotten och huvudvärk. Allvarliga komplikationer är mycket sällsynta. Personer med vissa medicinska implantat i huvudet, hudsjukdomar i skalpen eller graviditet bör rådgöra innan behandling.

Historia och regler: utvecklingen av DSS tog fart under 2000-talet inom neurovetenskaplig forskning. Idag används tekniken i forskningsmiljöer och i vissa kliniska protokoll, men den är inte allmänt godkänd som standardbehandling utanför tester i många länder.