bäckenbottenstabilitet

Bäckenbottenstabilitet är bäckenbottenmuskulaturens (och dess stödjevävnadsstrukturers) förmåga att hålla upp och stödja bäckenorganen samt motstå ökade buktryck vid aktiviteter som hosta, nysning eller lyft. En god stabilitet gör att urin- och avföringskontinens bibehålls och hjälper till att upprätthålla korrekt positionering av urinblåsa, livmoder eller prostata och tarm, samt påverkar den sexuella funktionen och hållningen i höfter och rygg.

Anatomi och funktion är centrala för stabiliteten. Bäckenbotten består av flera muskler, inklusive levator ani-gruppen (bland annat puborectalis, pubococcygeus och iliococcygeus) och coccygeus, samt stödjande fascia och ligament. Dessa strukturer formar en kanal som stöttar urogenitalorganen och fungerar som sfinkter i vissa lägen. Stabiliteten uppnås genom korrekt muskelfunktion, coordinering med buk- och ryggmuskulatur samt god skelettstabilitet i bäckenet.

Riskfaktorer och påverkan. Graviditet och förlossning är centrala riskfaktorer, liksom åldrande, övervikt, konstant ökat buktryck vid förstoppning eller rökning, och långvarigt sittande. Skador vid födsel eller kirurgi kan försämra stabiliteten.

Bedömning och behandling. Bedömning görs vanligtvis av sjukgymnast eller läkare med inriktning bäckenbottenfysioterapi och kan omfatta klinisk palpation och bilddiagnostik. Behandling är oftast konservativ och fokuserar på bäckenbottenträning (knipövningar) med korrekt teknik, ofta kompletterad av biofeedback, elektrisk stimulering eller vaginala vikter. Vid sekundära prolaps eller stadigvarande besvär kan kirurgiska alternativ övervägas, exempelvis korrigering av prolaps eller slitsförband, men detta bedöms individuellt.

Förebyggande. Regelbunden nykter träning av bäckenbotten, korrekt lyftteknik, behandling av förstoppning och livsstilsförändringar bidrar till långsiktig stabilitet.