benvävnadens

Benvävnad är en mineraliserad bindväv som bildar skelettet och fungerar som stöd, skydd och mineralreserv. Den organiska delen består främst av kollagen typ I och andra proteiner; den oorganiska delen består huvudsakligen av hydroxyapatit, ett kalciumfosfat som ger styrka.

Den finns i två huvudsakliga strukturella typer: kompakt ben (cortikalt ben), som bildar en yttre, tät mantel runt benen, och spongiöst (trabekulärt) ben, som består av ett nätverk av trabekler inuti ändarna av långa ben och i skelettens centrala delar. Spongiöst ben innehåller ofta röda märg, där blodkroppar bildas.

Celltyper och remodellering: osteoblaster bygger upp ny benmatrix; när de innesluts i matrixen bildas osteocyter i lakuner. Osteoklaster bryter ned ben för att frigöra mineraler och möjliggöra ombyggnad. Benvävnaden genomgår kontinuerlig remodellering där resorption följs av nybildning.

Utveckling: ossifikation sker via två huvudvägar: intramembranös ossifikation (direkt benbildning i membran) och endochondral ossifikation (benbildning från brosk). Tillväxtzoner i långa ben möjliggör längdtillväxt fram till puberteten.

Funktioner: ger struktur och skydd, möjliggör rörelse i samverkan med muskler och senor, fungerar som mineraldepå; i röda märgen produceras blodceller i många ben.

Sjukdomar: osteoporos, osteogenesis imperfecta och rickets/osteomalaci påverkar benvävnadens kvalitet och styrka. Diagnostik innefattar bentäthetsmätning (DEXA) och bildgivande undersökningar.