beläggningslagren

Beläggningslagren är det term som används för de lager av material som täcker en yta eller överligger ett substrat. Begreppet används framför allt inom geologi för överliggande avlagringar, men kan också syfta på ytskikt eller beläggningar på föremål inom materialvetenskap och industri. En beläggningslager kan vara naturligt bildat som sediment eller aska, eller artificiellt tillkomma genom olika beläggningsprocesser.

Inom geologin hänvisar beläggningslagren till de sedimentära skikt som vilar ovanpå äldre bergarter. Dessa lager kan bildas i olika miljöer såsom sjöar, floder, hav och öken, och deras egenskaper—till exempel kornstorlek, mineralinnehåll, färg och fossilinnehåll—ger ledtrådar om tidigare klimatiska och miljöförhållanden. De används inom stratigrafi för att korrelera områden och i relativ datering, ofta i kombination med åldersbestämningar av över- eller underliggande skikt.

Inom materialvetenskap och teknik avser beläggningslagren oftast beläggningar på ytor för skydd eller funktion (till exempel skydd mot korrosion, slitageskydd eller dekor). Vanliga beläggningstyper inkluderar färg, elektroplätering, keramiska eller syntetiska skikt, samt kemiska eller fysikaliska belyggningar, som depositionsprocesser. Valet av beläggning samt tillvägagångssättet beror på underlag, miljö och önskad prestanda.

Metoder att studera beläggningslagren skiljer sig mellan fält och laboratorium: geologiska lager undersöks ofta genom borrkärnor, fältregistrering och stratigrafi, medan tekniska beläggningar analyseras med mikroskopi, kemisk analys och adhesionstester.

Se även: stratigrafi, lithostratigrafi, deposition, beläggningstekniker.