avkopplingsmodeller

Avkopplingsmodeller är teoretiska ramverk som förklarar hur olika avkopplingstekniker verkar och varför de kan bidra till minskad psykisk stress och ökad återhämtning. De används inom psykologisk behandling, vård och arbetsmiljöarbete för att beskriva mekanismer, interventioners utformning och hur träning i avkoppling bör struktureras.

Mekanismer som ofta betonas inkluderar minskat sympatiskt nervsystemets aktivering, ökad parasympatisk ton, minskad muskelspänning samt förändringar i kognitiva processer såsom uppmärksamhet och negativa tankeprocesser. Många avkopplingsmodeller betonar också betingnings- och inlärningselement där återhämtning uppnås genom praktisk regelbunden träning.

Vanliga tekniker som kopplas till avkopplingsmodeller är progressiv muskelavslappning, autogen träning, djupandning, guidad visualisering och mindfulnessbaserade metoder. Dessa tekniker används i behandlingsprogram mot ångest, sömnstörningar, kronisk smärta och stressrelaterade besvär samt i arbetsmiljöprogram för stresshantering.

Forskning visar generellt måttligt till betydande effekter på exempelvis ångestnivåer, sömn och smärta, men resultaten varierar mellan individer och mellan tekniker. Effekterna bedöms ofta med fysiologiska mått som EMG, hjärtfrekvens och HRV samt självrapporterade symtom. Kritiker påpekar att regelbunden träning och kontextuella faktorer är avgörande för utfallet.

Avkopplingsmodellerna fortsätter att utvecklas när olika tekniker kombineras i integrerade program, där psykologiska teorier om uppmärksamhet och kognitionsstrategier samverkar med fysiologiska mekanismer. Se även: avkopplingsrespons, avslappningstekniker.