Vävnadsytor

Vävnadsytor är de ytor där en vävnad möter en annan vävnad eller kroppens omgivning. De fungerar som gränsflänsar där kommunikation, utbyte av ämnen och skydd mellan vävnaderna organiseras. Begreppet används inom anatomi och histologi för att beskriva de olika typer av ytor som epitel-, endotel- eller andra vävnader bildar i hud, slemhinnor, organhålor och blodkärl.

Epitelvävnad utgör många vävnadsytor genom att täcka hudens yta och klä kroppens hålrum, såsom luftvägarna, matsmältningskanalen och urinvägarna. Endotel bildar vävnadsytor på insidan av blod- och lymfkärl. Andra viktiga ytor bildas av serösa och mucösa membran som avgränsar och smörjer hålrum, samt av ledytor och broskbeläggningar i leder.

Vävnadsytor kännetecknas av polaritet: en apikal yta mot lumen eller kroppens yttre och en basolateral yta som vilar mot basalmembranet. Epitelceller kan ha specialiserade ytor, som mikrovilli för absorption eller cilier för att föra bort partiklar. Ytmembranens komponenter samarbetar i skydd, sekretion, reabsorption och kommunikation med immunsystemet.

Underhåll av vävnadsytor sker genom kontinuerlig cellförnyelse och läkning efter skada. Kliniskt är ytans integritet avgörande för barriärfunktion; hudens skydd mot infektioner, slemhinnornas försvar mot patogener och ledytornas smörjning och rörelse i leder. Förändringar i vävnadsytornas struktur, såsom hyperplasi eller metaplasi, kan bidra till sjukdomstillstånd.