Virtualiseringsplattformar

Virtualiseringsplattformar är mjukvarubaserade miljöer som gör det möjligt att köra flera virtuella miljöer på en enda fysisk maskin. De omfattar servervirtualisering samt nätverks- och lagringsvirtualisering och tillhandahåller verktyg för att hantera resursallokering, livscykler och isolering mellan olika arbetsbelastningar. Syftet är ökad effektivitet, flexibilitet och bättre resursutnyttjande.

De centrala komponenterna består av en eller flera hypervisorer, virtuella maskiner eller containrar, samt en styr- och orkestreringsyta som erbjuder användargränssnitt, APIer och automatisering. En plattform kan dessutom omfatta nätverks- och lagringsvirtualisering, mjukvarudefinierad infrastruktur samt övervakning och säkerhet, för att stödja livscykelhantering från skapande till borttagning.

Det finns olika tillvägagångssätt. Typ 1-hypervisorer (bare-metal) körs direkt på hårdvaran och ger vanligtvis hög prestanda, medan typ 2-hypervisorer körs ovanpå ett värdoperativsystem. Vanliga exempel är VMware vSphere/ESXi, Microsoft Hyper-V och KVM/Xen. Containerplattformar som Docker och Kubernetes fyller även en central roll i modern virtualisering.

Användningsområden inkluderar serverkonsolidering, utvecklings- och testmiljöer, privata eller offentliga molnproduktion, disaster recovery och multitenant hosting. Virtuella infrastrukturer underlättar migreringar mellan fysiska maskiner och moln, samt stöd för edge computing där resurserna placeras närmare användarna.

Vid val av plattform beaktas prestanda och overhead, licensvillkor, säkerhet och efterlevnad, hanterbarhet och integration med befintliga verktyg, samt framtida skalbarhet. Standardisering av API- och automationsgränssnitt underlättar migration och drift över olika miljöer.

Sammanfattningsvis möjliggör virtualiseringsplattformar effektiv resursanvändning, isolering och skalbarhet genom central styrning av virtualiseringstekniker.