Vattenlogning

Vattenlogning är ett tillstånd där markens fria porer är fyllda med vatten under längre perioder, vilket kraftigt hämmar syreutbytet till rotsystem och mikroorganismer. Det uppstår när inflödet av vatten överstiger avflödet genom avrinning och dränering, ofta i lågland eller vid dålig dränering, vid långvariga regn eller snösmältning och vid hög grundvattennivå eller lerhaltig jord.

Effekter av vattenlogning kan vara växter som drabbas av syrebrist i rotszonen, vilket leder till minskad tillväxt, rotröta och lägre avkastning. Den anaeroba miljön förändrar markens kemiska tillstånd och kan gynna vissa mikroorganismer; i våtmarksliknande förhållanden förekommer ofta metanproduktion. Långvarig vattenlogning kan också orsaka färg- och strukturförändringar i jordprofilen.

Indikatorer på vattenlogning inkluderar synligt ytvatten, förlängd hög fuktighet i marken och redoxrelaterade tecken i jordprofilen. Fältarbete kan omfatta jordfuktighetsmätningar och observation av jordens färg- och strukturförändringar, medan mer detaljerade analyser används för att bedöma redoxmiljön.

Förebyggande och åtgärder fokuserar på att förbättra avrinning och jordens dräneringskapacitet, till exempel genom diken, dräneringsrör och rätt jordbearbetning. Ökad organisk material i marken kan förbättra struktur; växtval som tål fukt eller flyttning av odlingsområde kan vara nödvändigt. Planering av markanvändning och vattenhushållning är centralt för att minska risken för vattenlogning.

Klimatförändringar kan öka frekvensen och varaktigheten av vattenlogning i många regioner, vilket påverkar jordbruk, ekosystem och byggnader.