Täckningsförmåga

Täckningsförmåga, eller coverage capability, är ett begrepp som används särskilt inom telekommunikation, sändningsdistribution och sensorsystem för att beskriva den geografiska omfattningen där ett system kan leverera tjänst av tillräcklig kvalitet. Den avgör hur långt eller hur bra ett nät eller en sensor kan nå beroende på både tekniska parametrar och omgivningen.

Inom mobilkommunikation används begreppet ofta för att beskriva ett cellsplans eller nätverks täckning, alltså området där användare upplever acceptabel signalstyrka och prestanda. Täckningen bedöms vanligen genom mätningar av signalnivåer (till exempel RSRP/RSSI), genomströmning och tillförlitlighet, samt via täckningskartor. Modellering av propagationen, med stöd av standarder som Okumura-Hata eller ITU-R-prediktorer, kompletteras av fältmätningar och drivtester för att validera verklig prestanda. Faktorer som terräng, byggnader, vegetation, antennplacering, frekvensband och störningar påverkar täckningen, liksom mottagarens känslighet och användarbeteende. Högre frekvenser ger typically mindre täckning men högre kapacitet.

I andra sammanhang, till exempel radar och sensorerystem, avser täckningsförmåga det område där sensorn kan upptäcka eller spåra mål med specificerad sannolikhet under givna miljö- och brusetillstånd. Viktiga mått är upplösning, synfält, detekteringsprobabilitet och falska larm.

Planering och optimering av täckningen inkluderar ökad nät-/sändarkapacitet genom tätare nät (femtos/mikrobaser), riktad strålformning, MIMO, optimering av höjder och lutning, samt användning av repeaters eller småcelliga lösningar och val av lämpliga frekvenser. Täckningskartor regleras ofta av operatörer och används i planer och kundkommunikation.