Tvångsmässighet

Tvångsmässighet är ett begrepp som används för att beskriva en benägenhet att känna starkt drag att utföra repetitiva eller ritualiserade beteenden eller mentala handlingar. Dessa tvångshandlingar utlöses ofta av upplevd oro eller rädsla och utförs i tron att de kommer att förebygga skada eller minska obehag, även om handlingarna inte är logiska eller proportionerliga till situationen. Tvångsmässighet kan förekomma som en del av kliniska tillstånd, men kan även uppträda som en mer ihållande personlighets- eller temperamentsegenskap hos vissa individer.

I klinisk psykiatri används tvångsmässighet ofta i samband med tvångssyndrom ( OCD) där repetitiva beteenden eller mentala ritualer syftar till att mota ångest som orsakas av envisa tankar eller oroliga föreställningar. Begreppet används också som en bredare dimension i olika tillstånd, till exempel i samband med tvångsliknande beteende vid missbruk, tvångshandlingar vid tick- eller tvångssyndrom, eller som en del av förstärkta kontrollbehov i andra psykiatriska eller neuropsykiatriska tillstånd.

Orsakerna är sannolikt multifaktoriella och innefattar neurobiologiska faktorer i frontostriata kretsar, samt genetiska och miljömässiga bidrag. Dem som uppvisar hög tvångsmässighet upplever ofta att beteendet hjälper till att minska ångest eller upprätthålla en känsla av kontroll.

Behandling av betydande tvångsmässighet bygger ofta på psykoterapi, särskilt kognitiv beteendeterapi med exponering och responsprevention (ERP). Farmakologisk behandling med selektiva serotoninåterupptagshämmare kan vara effektiv i samband med OCD. Vid svåra fall kan andra åtgärder övervägas enligt klinisk bedömning. Bedömning innefattar kliniska intervjuer och standardiserade självskattningsformulär. Se även OCD och tvångssyndrom.