Sömnmönstret

Sömnmönstret är de regelbundna tidsmässiga och strukturella egenskaper som utgör en persons sömn över dygnet. Det omfattar när man somnar och vaknar, hur lång sömnen är, och hur sömnen fördelar sig i olika sömnstadier. Sömnmönstret påverkas av dygnsrytmen (cirkadisk rytm), den homeostatiska sömntrycket och livsstilsfaktorer såsom arbete, studier och ljus exponering. Det varierar mellan individer och över livet.

Sömn består av upprepade cykler på cirka 90 minuter som innefattar NREM-sömn (steg 1–3) och REM-sömn. Under en natts sömn fördelas dessa cykler olika, medan de flesta vuxna får cirka 7–9 timmars sammanhängande sömn. Barn och ungdomar har ofta längre total sömntid och olika fördelning mellan NREM och REM. Övergångar mellan sömnstadier och avbrott kan påverka sömnkvaliteten.

Vanliga mönster är monophasisk sömn (en större sammanhållen sömndel per dygn), biphasisk sömn (två perioder, till exempel natt och siesta) och i vissa kulturer polyfasisk sömn (flera kortare perioder). Sömnmönstret påverkas av ålder, kronotyp (morgon- eller kvällstyp), arbete med oregelbundna tider och resor över tidszoner, vilket kan leda till cirkadisk obalans.

För hälsa är ett regelbundet sömnmönster kopplat till bättre kognitiv funktion, humör och metabola processer, medan kroniska störningar i mönstret kan öka risken för sömnlöshet, mental ohälsa, fetma och hjärt-kärlsjukdom. Det är vanligt att ange sömnbesvär i kliniska sammanhang för vidare utredning.

Bedömning av sömnmönstret görs ofta med sömndagbok och ibland aktigrafi eller polisomnografi i kliniska sammanhang. Åtgärder för att förbättra sömnmönstret omfattar regelbundna tider för sänggående och uppvaknande, begränsad skärmtid före sänggåendet, ljus/exponering under dagen, en lugn och mörk sovmiljö samt behandling av underliggande sömnstörningar när sådana förekommer.