sänggående

Sänggående är ett svenskt begrepp som används för att beteckna tillstånd där en person är sängliggande, det vill säga stadigvarande eller långvarig sängbundenhet på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. Begreppet kan beskriva både ett tillfälligt återhämtningsskede efter operation eller skada och ett mer kroniskt tillstånd där personen inte kan resa sig ur sängen. Ordet består av säng ochgående, där gånde syftar på rörelse eller förmåga att vara i rörelse, i motsats till fullständig oförmåga att påverka sin egen vård.

Användning och kontext: Termen förekommer främst i medicinsk, historisk eller genealogisk litteratur samt i äldre vårdberättelser. I modern klinisk praxis används oftare termer som sängliggande eller bedridden för att beskriva samma tillstånd, medan sänggående ibland förekommer i äldre diagnos- eller vårdjournaler och i befolkningsstudier från tidigare sekel.

Vård och konsekvenser: Långvarigt sänggående ökar risk för komplikationer som trycksår, lunginflammation, muskelförtvining och nedsatt funktion i vårdpersonen. Vårdinsatser fokuserar vanligtvis på smärtlindring, regelbunden mobilisering där det är möjligt, andningsövningar, näring och avlastning av utsatta kroppsdelar, samt psykosocialt stöd för den som är sängliggande under längre tid.

Historik och kultur: I äldre källor beskriver sänggående ofta sårbarhet hos äldre eller fattiga grupper, och begreppet används ibland i demografiska eller medicinska sammanhang för att redovisa kronisk sjuklighet i befolkningen.

Se även: sängliggande, sängvilande.