Strålningssäkerhet

Strålningssäkerhet är den del av strålskyddet som syftar till att skydda människor och miljön från skadliga effekter av strålning. Området omfattar både joniserande strålning, som röntgenstrålning, gammastrålning, alfastrålning, betastrålning och neutroner, samt icke-ioniserande strålning, bland annat radiofrekvens- och mikrovågsfält samt ultraviolett ljus.

Grundläggande principer är rättfärdigande (åtgärder ska ge nytta och vara motiverade), optimering enligt ALARA-principen (så låga doser som rimligen är möjligt) samt efterlevnad av dosgränser. För varje arbetsmiljö görs en riskbedömning och en skyddsåtgärdsplan som ofta innefattar tidsbegränsningar, ökat avstånd, effektiva avskärmningar och lämplig skyddsutrustning. Dosmätnings- och övervakningssystem används för att följa exponeringen, bland annat persondosimetrar och områdesmonitorer.

Regelverk och ansvar. Arbetsgivare och verksamheter har ansvar för att planera, kontrollera och dokumentera strålningssäkerheten. Nationella myndigheter, som Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) i Sverige, fastställer regler och gränser i enlighet med internationella riktlinjer från ICRP samt stöd av IAEA och EU-direktiv. Gränserna varierar beroende på om exponeringen är yrkesmässig eller för allmänheten; referensvärden är ofta cirka 20 mSv per år för yrkesexponering och cirka 1 mSv per år för allmänheten.

Tillämpningar och kultur. Strålningssäkerhet är särskilt viktig inom medicinsk radiologi, kärnteknik, industriell inspektion och forskning. En stark säkerhetskultur kräver utbildning, tydliga procedurer, incidentrapportering och beredskap vid nödsituationer. För icke-ioniserande strålning betonas även skydd mot överexponering av UV-ljus, elektromagnetisk uppvärmning och långsiktiga hälsorisker vid högfrekvent strålning.